onsdag 20 februari 2013

Den stora glömskan


Flygfoto av två parallella beiga radhuslängor med röda tegeltak i solnedgången


Du vet att du måste göra något nytt för att komma ur det här. Du kan inte upprepa samma saker om och om igen och förvänta dig att något nytt och annorlunda ska hända. Gör man samma sak om och om igen, får man samma resultat, om och om igen. Och du kan detta nu. Du börjar se dina mönster. Fast du borde ha sett dem tidigare. Hur du prokrastinerar. Är efterlåten. Oroar dig för allt. Ljuger för dig själv. Sitter fast. Hur många år har du förlorat?

Du är vuxen. 

Och du vet ju att du försökte allt. Ingen kan begära något mer! Du försökte ju hitta ut. Eller in... Försökte hitta din plats. Din roll. Någonstans som kändes som hemma. Och under en period i ditt liv lyckades du faktiskt. Men sen föll allt i bitar igen. Du blev olycklig. Djupt olycklig. Värre den gången. Mycket värre. Deprimerad. Men du lyckades ta dig ur det också. Du lyckades fortsätta. Du lyckades bygga upp allt det här. Men till vilken nytta? frågar du dig nu. Du hamnade ju ändå här tillslut. Tillbaka på ruta ett. Har du inget som helst omdöme? Och nu kommer det bekanta. Du vill inte känna det, men du känner det ändå. Obehaget. Den där känslan av hot och nära förestående undergång. Du hade hoppats att du aldrig mer skulle behöva känna så. Du trodde du hade ditt på det torra nu. Den här krypande känslan av att allt bara är en dröm. En illusion. Den skrämmer dig fullkomligt från vettet. Tänk om du lever i en livslögn? Tänk om inget i ditt liv är på riktigt. O, om det bara fanns ett enkelt piller att svälja så att allt blev helt igen. Och du ser dig omkring för att se om du kan uppfatta sprickorna i världen.

På ytan ser allting bra ut. Du tycks ha allt som man "ska ha", men det är inte tillräckligt. Inte på långa vägar. Och känslan av olust bara ökar. Sakta men säkert kryper nålen upp på det röda. Frustrationen. Stressen. Alla krav. Allt ansvar. Det känns som om du vill skrika. Men du vet inte åt vad. Och ibland känns det nästan som att du är på vippen att komma på något stort. Något som skulle förändra allt. Något som skulle förändra ditt liv. Men så glider det bort igen. Och du har inte tid. 

Det finns inga sprickor i världen. 

Innerst inne önskar du att du kunde sitta ner och lyssna, men du är för rastlös, och fyller istället dina dagar till bristningsgränsen. För att slippa tänka, tycks det som. Och på nätterna kan du vakna med ett ryck, alldeles svettig. Och sen ligger du vaken tills väckarklockan ringer och det är dags för en ny dag. Det känns som att du håller på att tappa kontrollen. Kanske håller du på att bli galen?!



På senaste tiden har du börjat lyssna på dina drömmar. Försöker komma ihåg dem. Varför vet du inte. Du har aldrig brytt dig om dina drömmar förr. Men kanske är det för att allt där ute håller på att rasa, och att du längtar efter något djupare. Något du instinktivt förstår måste komma inifrån. Kanske är du trött på löften från en värld som känns allt tommare. En värld som inte kan lova något längre eftersom den inte kan garantera något längre. En värld som bytte bort alla trygga värden mot papperslappar och ettor och nollor. Du vet att allt kommer att gå åt helvete och känner allt mindre lust att delta. Och du fantiserar om att bara ge fan i hela skiten och göra det du VERKLIGEN vill. Vad som helst, faktiskt. För vem fan tackar dig för att du sliter häcken av dig och försöker vara duktig?! För att du vänder ut och in på dig själv för att vara alla till lags och göra det som förväntas av dig?! Inte en jävel tackar dig. Du ska bara hålla käft och knyta näven i fickan och kämpa på. Varför inte bara ge fingret åt alltihop?! Vad spelar det för roll egentligen?! Om hundra år är ändå ingenting värt en flugskit!

Så varför inte bara sticka?! Bara sälja allt och bara sticka?! Karibien är ju nice, till exempel. Det finns många trevliga ställen för en nordbo med vintertrötta ben. Eller en ö i söderhavet. Fast vad skulle du göra där? Vad skulle du leva av? Öppna en restaurang? En dykarskola? Fiska fisk med spjut? Klättra i palmer efter kokosnötter? Skulle du bara leta efter filmteamets hydda och sakna örådet? Och titta på vattnet som sakta stiger. Som en följd av global uppvärmning. 

Och i Spanien,sen... där kan man ju inte köpa hus längre. Spanien håller ju också på att gå åt helvete. Hög arbetslöshet och för mycket droger, för mycket korruption. Helt förslummat. Nä, du måste långt bort. Riktigt långt bort. Dit där solen alltid skiner och folk ler snällt mot varandra och alla är vänliga och önskar varandra godnatt och går hem till sig och sitt när dagen är slut. Där familjen sitter på golvet runt en fotogenlykta med bungalowns nätdörr öppen mot cikadornas stjärnklara natt. Vuxna och barn och gamla. Alla tillsammans. Sittande i tystnad lutar de sig över sina nudelskålar med sina ätpinnar. Då och då tittar de kärleksfullt upp på varandra med glittrande ögon. Barnen fnissar. Och mannen älskar sin kvinna och alla är lyckliga. I ett land där bara kärlek finns.

Men så tänker du på din egen familj, dina vänner och dina sammanhang. Detta är ju hemma. Detta är ju ditt liv. 

Kanske är det tillräckligt?

Och på onsdag är det föräldramöte. Och på lördag har du ställt upp på att vara funktionär när din dotters lag ska spela hemmamatch. Du är ju fotbollsförälder. Hade du glömt det? Men så var det något mer... Något mer du skulle göra i helgen. Du försvinner bort i tankar. Du ser inte frågesportprogrammet på teven längre. Din blick är förlorad i fjärran. Som om det var något du hade glömt. Något stort som du var på vippen att komma ihåg. Något som kunde förändra ditt liv...

Du rycker till.

Imorgon, ja... vad ska ni äta imorgon? Du tror att det finns torskfiléer i frysen. Hm?! Du kanske ska rulla dem i ägg och mandelflarn och sen steka dem i smör tills de är gyllenbruna. Tills äggviteämnena vätskar sig i stekpannan. Och så aeoli till, och en god sallad. Inga kolhydrater här inte. Du vill ju fan kunna visa dig på stranden i sommar.

Och nöjd över att ha löst middagsproblemet reser du dig och tar ett glas vin till ur boxen. Du slår dig ner i soffan igen. Och vad det nu än var du skulle komma ihåg, så är det borta nu...

4 kommentarer: